En kärlekssaga har alltid ett slut
Eftersom jag har bestämt att det här är min sista depp-dag, så känner jag för att skriva ner allt - från början till slut. För hela grejen känns bara helt seg.
Det hela började med att jag, Sofia och Amanda ljög ihop för våra föräldrar att vi skulle ha en tjejkväll hemma hos Amanda. Vi skulle ha fest och vi hade bjudit massor med folk. Under kvällen, efter att jag har druckit lite grann, sitter jag lite halvt borta i soffan. Helt plötsligt kommer Adam fram och vi börjar prata och det ena leder till det andra. Jag fick hans nummer och sen blir han typ utkastad. Dagen efter fick jag höra massa grejer, tex som "Alla såg din BH", "Han försökte våldta dig", "Han satt med handen i dina byxor framför alla" och massa såna saker. Då tänkte jag, att vafan är det här för människa? Men dum som jag är (eller jag borde säga smart) så började jag smsa med honom. Jag berättade vad alla hade sagt att han hade gjort och han ville träffas och förklara allt. Vi träffades inte på hela veckan, bara 5 min i en busshållsplats, men helgen efter hängde han och hans vän med på fest. Där på festen tänkte jag att, varför tog jag med mig honom? Dom flesta visste vem han var och tyckte han va helkonsig efter det som hade hänt på våran fest. Men det var iallafall första gången vi sov med varandra. Vi fortsatte att smsa och kom fram till att vi skulle dra hem till honom och se på Lejonkungen någon dag, så det gjorde vi, iallafall typ 10 minuter. Den dagen kommer jag ihåg att jag sa att hans säng var hård och han tyckte jag var helt konstig efter det. Men det hindrade inte honom från att fortsätta träffa mig. Någon vecka efter låg vi hemma i min säng och jag kommer ihåg att han sa "Vi har träffats 4 gånger och jag är redan kär i dig". Och det var då hans tjat började, får jag chans på dig, vill du va tillsammans med mig? Jag tänkte, hallå, går vi på dagis eller, är han verkligen seriös? Men det va han och den 20:e mars blev vi tillsammans, dagen innan jag skulle åka till fjällen.
Jag kom hem från fjällen en vecka efter och helgen efter det gick vi på fest. På den festen vet jag inte riktigt vad som hände, men jag kände att jag kanske inte va så kär i Adam ändå. Jag pratade med en kille då och Adam blev riktigt sur. Jag gick fram till honom och han bara "Gillar du C****?" Jag sa något om att han var snäll och han bara "Men alltså, mer än som än vän?". När han sa det där blev jag riktigt sur och när "C" skulle hem från kvällen gav jag honom en puss (Vilket Adam inte fick redan på förrän någon vecka sen).
Sen kom påsklovet. Jag kände mer och mer, varför är jag tillsammans med honom? Och när jag låg hemma hos honom en kväll och skulle sova tänkte jag att jag skulle göra slut med honom efter påsklovet. När påsklovet var slut hade jag fortfarande inte gjort det och jag bestämde mig för att fortsätta ett tag till och mina känslor kom tillbaka. Och det var jag riktigt glad för.
Det blev sommar och det blev sommarlov. Jag var riktigt glad över att jag skulle få spendera en sommar med en seriös pojkvän. Och sommaren började riktigt bra, men sen helt plötsligt fick vi reda på att vi skulle vara borta från varandra i nästan två veckor. Han skulle till Örebro, jag skulle till Leksand och han skulle på någon kryssning. Dagen innan han skulle åka berättade han att han hade pussat en annan tjej och jag berättade det där om "C". Det blev riktigt segt att skiljas åt på det sättet. Under tiden vi var borta började han bete sig jättekonstigt, skrev inte som han brukade och brydde sig knappt om mig och så. Så jag kände väl redan då att något var fel, men tänkte inte på det när han väl kom hit och allt var som vanligt igen.
Dagen efter gör han slut, säger att han har tappat känslorna. Men då undrar jag en sak och det är fler en jag, som jag har berättat det här för, som tyckt att det här är konstigt. Hur kan känslor försvinna när man inte träffas, är det inte då dom borde vara som starkast och då man saknar varandra mest? Tydligen inte och nu är det slut iallafall.
Men under den här tiden vi har känt varandra, ca 6 månader, har jag fått vara med om nåt inte alla har. Jag har fått vara med om riktigt kärlek och jag har älskat någon på riktigt. Det är en helt underbar känsla, som troligen aldrig kommer försvinna. För hur man än vrider och vänder, så var det här min första seriösa pojkvän och den första jag var kär i på riktigt. Det är något som alltid kommer finnas kvar.
20/3-7/7 -09<3
Det hela började med att jag, Sofia och Amanda ljög ihop för våra föräldrar att vi skulle ha en tjejkväll hemma hos Amanda. Vi skulle ha fest och vi hade bjudit massor med folk. Under kvällen, efter att jag har druckit lite grann, sitter jag lite halvt borta i soffan. Helt plötsligt kommer Adam fram och vi börjar prata och det ena leder till det andra. Jag fick hans nummer och sen blir han typ utkastad. Dagen efter fick jag höra massa grejer, tex som "Alla såg din BH", "Han försökte våldta dig", "Han satt med handen i dina byxor framför alla" och massa såna saker. Då tänkte jag, att vafan är det här för människa? Men dum som jag är (eller jag borde säga smart) så började jag smsa med honom. Jag berättade vad alla hade sagt att han hade gjort och han ville träffas och förklara allt. Vi träffades inte på hela veckan, bara 5 min i en busshållsplats, men helgen efter hängde han och hans vän med på fest. Där på festen tänkte jag att, varför tog jag med mig honom? Dom flesta visste vem han var och tyckte han va helkonsig efter det som hade hänt på våran fest. Men det var iallafall första gången vi sov med varandra. Vi fortsatte att smsa och kom fram till att vi skulle dra hem till honom och se på Lejonkungen någon dag, så det gjorde vi, iallafall typ 10 minuter. Den dagen kommer jag ihåg att jag sa att hans säng var hård och han tyckte jag var helt konstig efter det. Men det hindrade inte honom från att fortsätta träffa mig. Någon vecka efter låg vi hemma i min säng och jag kommer ihåg att han sa "Vi har träffats 4 gånger och jag är redan kär i dig". Och det var då hans tjat började, får jag chans på dig, vill du va tillsammans med mig? Jag tänkte, hallå, går vi på dagis eller, är han verkligen seriös? Men det va han och den 20:e mars blev vi tillsammans, dagen innan jag skulle åka till fjällen.
Jag kom hem från fjällen en vecka efter och helgen efter det gick vi på fest. På den festen vet jag inte riktigt vad som hände, men jag kände att jag kanske inte va så kär i Adam ändå. Jag pratade med en kille då och Adam blev riktigt sur. Jag gick fram till honom och han bara "Gillar du C****?" Jag sa något om att han var snäll och han bara "Men alltså, mer än som än vän?". När han sa det där blev jag riktigt sur och när "C" skulle hem från kvällen gav jag honom en puss (Vilket Adam inte fick redan på förrän någon vecka sen).
Sen kom påsklovet. Jag kände mer och mer, varför är jag tillsammans med honom? Och när jag låg hemma hos honom en kväll och skulle sova tänkte jag att jag skulle göra slut med honom efter påsklovet. När påsklovet var slut hade jag fortfarande inte gjort det och jag bestämde mig för att fortsätta ett tag till och mina känslor kom tillbaka. Och det var jag riktigt glad för.
Det blev sommar och det blev sommarlov. Jag var riktigt glad över att jag skulle få spendera en sommar med en seriös pojkvän. Och sommaren började riktigt bra, men sen helt plötsligt fick vi reda på att vi skulle vara borta från varandra i nästan två veckor. Han skulle till Örebro, jag skulle till Leksand och han skulle på någon kryssning. Dagen innan han skulle åka berättade han att han hade pussat en annan tjej och jag berättade det där om "C". Det blev riktigt segt att skiljas åt på det sättet. Under tiden vi var borta började han bete sig jättekonstigt, skrev inte som han brukade och brydde sig knappt om mig och så. Så jag kände väl redan då att något var fel, men tänkte inte på det när han väl kom hit och allt var som vanligt igen.
Dagen efter gör han slut, säger att han har tappat känslorna. Men då undrar jag en sak och det är fler en jag, som jag har berättat det här för, som tyckt att det här är konstigt. Hur kan känslor försvinna när man inte träffas, är det inte då dom borde vara som starkast och då man saknar varandra mest? Tydligen inte och nu är det slut iallafall.
Men under den här tiden vi har känt varandra, ca 6 månader, har jag fått vara med om nåt inte alla har. Jag har fått vara med om riktigt kärlek och jag har älskat någon på riktigt. Det är en helt underbar känsla, som troligen aldrig kommer försvinna. För hur man än vrider och vänder, så var det här min första seriösa pojkvän och den första jag var kär i på riktigt. Det är något som alltid kommer finnas kvar.
20/3-7/7 -09
Kommentarer
Trackback
