Ledsen och besviken
Jag har tagit mig orken att skriva ner det här nu, även fast tårarna rinner och öven fast det var det som gjorde att jag bara sov tre timmar i natt.
Jag och Adam hade inte träffats på typ två veckor i måndags när vi träffades. Jag var typ hur glad som helst över att se honom och han verkade väl glad över att se mig med. Även fast han hade verkat lite småkonstig den senaste veckan på sms, men det tänkte inte jag på när jag såg honom. Allt var bra den kvällen och vi somnade sådär som vi brukar göra, inget ni behöver veta om. Dagen efter verkade väl allt också normalt, men tydligen icke. Helt plötsligt kommer han och säger "Kan inte vi bara vänner istället?". Så aa, där tog det slut.
Men 3 månader och 17 dagar med dig har varit helt underbara. Och ingen annan kommer någonsin kunna ta din plats, aldrig! Jag vill att du ska veta att jag älskar dig fortfarande och troligen kommer göra det ett tag framöver. Du var den bästa människan i mitt liv just nu, jag trodde verkligen jag hade dig där. Nu ska jag göra allt för att du ska börja tycka om mig igen, hur patetiskt det än är. För jag kan inte släppa dig, det går inte, inte än!
:'( <3
Och till alla er som säger att det kommer ordna sig, att jag snart kommer bli glad igen; Så kommer det aldrig bli. Det enda sättet jag skulle kunna bli glad på, är om vi blir tillsammans igen.
Och till er andra som säger att han inte bra för mig, att jag är värd någon bättre; Han är det bästa man kan få! Jag vill inte ha nån annan, det är ju den här människan jag är kär i.
Jag ska aldrig mer bli kär, allt blir bara jobbigt.
Men jag är glad att jag har mamma, hon är den bästa just nu! <3
Jag och Adam hade inte träffats på typ två veckor i måndags när vi träffades. Jag var typ hur glad som helst över att se honom och han verkade väl glad över att se mig med. Även fast han hade verkat lite småkonstig den senaste veckan på sms, men det tänkte inte jag på när jag såg honom. Allt var bra den kvällen och vi somnade sådär som vi brukar göra, inget ni behöver veta om. Dagen efter verkade väl allt också normalt, men tydligen icke. Helt plötsligt kommer han och säger "Kan inte vi bara vänner istället?". Så aa, där tog det slut.
Men 3 månader och 17 dagar med dig har varit helt underbara. Och ingen annan kommer någonsin kunna ta din plats, aldrig! Jag vill att du ska veta att jag älskar dig fortfarande och troligen kommer göra det ett tag framöver. Du var den bästa människan i mitt liv just nu, jag trodde verkligen jag hade dig där. Nu ska jag göra allt för att du ska börja tycka om mig igen, hur patetiskt det än är. För jag kan inte släppa dig, det går inte, inte än!
:'( <3
Och till alla er som säger att det kommer ordna sig, att jag snart kommer bli glad igen; Så kommer det aldrig bli. Det enda sättet jag skulle kunna bli glad på, är om vi blir tillsammans igen.
Och till er andra som säger att han inte bra för mig, att jag är värd någon bättre; Han är det bästa man kan få! Jag vill inte ha nån annan, det är ju den här människan jag är kär i.
Jag ska aldrig mer bli kär, allt blir bara jobbigt.
Men jag är glad att jag har mamma, hon är den bästa just nu! <3
Kommentarer
Trackback
